Blåa Höghuset

Verse

Jag ser dom blåa teglen varje gång jag vaknar

Solen har gått ner, men hjärtat det saknar

Ljusare tider, enklare val, Meckar-Martin heter jag,

Skruva är livet, sällan jag har nån plan.

Lukten av bensin för polisen dom har span

För dagen den börjar med att röka en fett

Sen fram med det vita som bara är klet

Chorus

Åh, Blåa Höghuset, det är min betong-grav

Varje natt samma runda, varje dag samma krav.

Martin med verktyg, men själen är sliten och tunn

Röken ligger lågt, jagar den sista slanten och stund.

Vi sitter i ringen, vänner som också är vilsna i nuet

Jakten på flykt, från verkligheten som brinner i skjulet.

Ensamhetens ekon, i det blåa och kalla huset här.

Verse

Skruvar skotern, det är mitt andningshål, min terapi

Byter dämpare, justerar variatorn, söker sympati

I metallen, som aldrig dömer, aldrig frågar varför.

Bara kallt stål, till skillnad från det kalla jag bär på.

Men när mörkret faller, och oljan torkar på huden

Då kommer dom andra, med ett sus som ett spöke vid floden.

Där bordet dukas upp, med plastkort och spegelglas-yta

Tjacket ligger vitt, det är lösningen som ingen vill byta.

En snabb rush av glädje, som stjäl från morgondagens kraft

Ett snabbt skratt, ett ”dra en till, det här är sista, du vet såklart”.

Men det är samma visa varje dag..

Chorus

Åh, Blåa Höghuset, det är min betong-grav

Varje natt samma runda, varje dag samma krav.

Martin med verktyg, men själen är sliten och tunn

Röken ligger lågt, jagar den sista slanten och stund.

Vi sitter i ringen, vänner som också är vilsna i nuet

Jakten på flykt, från verkligheten som brinner i skjulet.

Ensamhetens ekon, i det blåa och kalla huset här.

Outro

Klockan är tre, skotern är klar, men jag är bara tom

Samma vy från fönstret, samma tunga tomrum.

Tjack-ruset har lagt sig, röken har tunnats ut till dimma

Meckar-Martin... väntar på att nästa dag bara ska försvinna.